Som en gammal isbelupen drake ligger Jökeln tung

Och vitgrönraggig nedför branten mellan tvenne toppar

Stjärten lindad runtom högsta

Spetsen, buken spänd och stinn

I fjällets kittel

Ryggen krönt av mittmoränens ås

Svart och knölig



Ner mot daln han sträcker långsmal nos med rynkigt

Skinn till läppar, vita tänder grina där imellan

Genom Jökelportens svarta hål rinner ur hans

Gap en lerig ström

Taggig kam på hjässan, mörka grumligt gröngrå ögon

Stelt han stirrar över dalen ner

Trycker nosen vädrar mot

Marken mellan tassarna vars mörka klor

Skymta fram ur våt smutsgrå ragg



Småväxt ättling av sin jättestamfar, istidsdraken

Fader Jökul själv

Han som sträckte stjärten upp

Mot polen ramarna mot blockberg och ural

Han som över fjäll och slätter vräkte sig

Krälande och vältrande



Han som fyllde hav och sjöar

Rev med klorna rispor i de hårda hällar

Gnagde klipporna och pressade

Bergen samman med sin tyngd



Han som skövlade och lade öde sagoskogar

Gröna paradis

Blåste med iskall andedräkt bort

Allt som levde, blommande och lyste