Gustav Eriksson var namnet, med vase på min sköld.

Jag fäktades mot Kristian då i fångenskap jag föll.

Men bojorna var veka och till frihet jag var snar,

Jag färdades till Sverige och de vänner som fanns kvar.

Min fader dräpte dansken; då i Stockholm flyter blod.

Med hämnd i håg och sinne jag det illdåd så besvor.



Här är bragden och de orden som finns kvar:

"I fäders spår för framtids segrar"

Här är kungen Gustav Vasa som oss gav:

"I fäders spår för framtids seeegrar"



Farofylld var tiden; ja ett äventyr där var.

I Dalarna jag sökte finna folk oss till försvar.

Jag gömd och dold för dansken bland god och ondsint själ,

Förklädd i kök och lada mig det folket höllo kär.

Men till uppror där var tvekan så mot väster gick min färd.

Väl kommen opp till sälen var dock vänner hamn i häl.



Det var Engelbrekt och Lars utifrån Kettilbo

Som jagat i mitt spår utan rast och utan ro.

Så begynner där den resning som oss sedan frihet gav.

Fast hårt vårt regemente, detta arvet nu ni har:

Ett språk det er förenar och ett land det enat är.

Ett Sverige som trots strider mot framtid folket bär.