Så var då resan slut,

jag tog av mig skorna och gick ut i natten.

Det föll en sten från mitt bröst,

jag känner en befriande tröst om natten,

i det osynliga...



Här finns en plats där jag kan vara.

Min låga kommer sakta tillbaka.

Du föll så lätt i mina armar,

i det osynliga...



Vi tar en dag i sänder,

vid horisontens ände,

där vi kan andas du och jag.

Vi tar en dag i sänder,

nånstans där allting vänder,

där vi kan andas du och jag.

Vi vadar ut i sommarnatten,

ut i det osynliga.



Vilken lättnad för en man,

som alltid trott att tid är sand.

Man går så ofta trött och tung,

har svårt att finna något lugn.

Men i det osynliga,

där förvandlas all min skuld till aska,

en befriande stund.

Jag kan lämna allting bakom mig,

i det osynliga...



Vi tar en dag i sänder,

vid horisontens ände,

där vi kan andas du och jag,

i det osynliga.

Vi tar en dag i sänder,

nånstans där allting vänder,

där vi kan andas du och jag,

i det osynliga.

Vi vadar ut i sommarnatten,

ut i det osynliga.



Vi vadar ut i natten du och jag,

ut i det osynliga.



Vi tar en dag i sänder,

vid horisontens ände,

där vi kan andas du och jag,

i det osynliga.

Vi tar en dag i sänder,

nånstans där allting vänder,

där vi kan andas du och jag.

Vi tar en dag i sänder,

vid horisontens ände,

där vi kan leka du och jag,

i det osynliga.

Vi vadar ut i sommarnatten,

ut i det osynliga.