Ur medvetandets reflexer
Skapas magnifika salar och modesta rum
Det lilla krymper, det stora växer,
Växer utanför universum
Där arstiders utspridda glitterstänk
Förenas i varje stjärna
Ty vinterköld och sommarblänk
Delar samma kärna
Forma handen till en kikare
Riktade den mot mörka väven
Som tjänar som fantasins berikare
Och din själ lyfts till mangloben, även
Om ditt sinne är tyngre än jordens själv
Och av fa nyanser rik
Sa dras den till Vintergatans silvriga älv,
Mot höjdernas kosmosaik
En motpol till själva tidens rynkor
Virvlar pa himlens svarta hav
Och beglänser hällar some ej räds sina skrynklor,
Bebodda av vide, mossa och lav
Ljusvagors böljande karisma
Sätter alla skyar I brand
Som träffar ögats prisma
Och för mig till förlovade land
Forma handen till en kikare
Riktade den mot mörka väven
Som tjänar som fantasins berikare
Och din själ lyfts till mangloben, även
'Om ditt sinne är tyngre än jordens själv”